Inte nog med att vi skulle springa 2,1 mil............

...........vi skulle njuta också, sa Linda! Är inte det lite mycket begärt? Där, i startfållan, kändes det inte särskilt njutbart utan mer, "varför anmäldes jag mig till detta, som ändå bara blir en enda lång plåga?". Men så sätter det igång och det vimlar av folk som inte ser ut att vara bättre tränade än jag och vi passerar Älvsborgsbron och sen blir det nerför en lång bit och det känns lätt och orkestrarna spelar och vi liksom springer i takt och folk utefter vägen hejar och uppmuntrar......oj vad jag är glad att jag ställde upp i år igen! Länge, länge springer vi längs med kajen, det är drickaställen med vatten och sportdryck och ännu flera orkestrar som spelar pop och schottis och jazz och man känner sig pigg och trött om vartannat, var är den förbaskade Göta Älv-bron? Så kommer det en så´n där härlig dusch från Ångtvätten och man blir lite piggare igen. Jo, jag ser bron, hjälp vad hög och lång den är och det är ett lämmeltåg med folk på väg över, och än är det en tredjedel kvar av loppet....Över bron, inte gå, inte gå och fantastiska människor som tjoar "snart är det nerför, snart är det nerför, och det hjälper verkligen. På nervägen känner jag mig jättepigg, tänk vad en nerförsbacke kan göra. Så, när jag nästan var framme vid 15 kilometerspasseringen tyckte högra knät att det fick var nog. Knak sa det och jag tänkte att där försvann det Göteborgsvarvet.........jag gick en bit på haltande fötter, men nej jäklar, har jag kommit så här långt ska jag inte ge upp, så jag började jogga så smått igen och som ett under försvann smärtan och jag kunde springa på rättså bra utefter avenyn och sen var det ju bar fyra kilometer kvar............En kexchokladbit och ett glas vatten vid 19 km gav tillräckligt med kraft för att ta mig över bron till slottsskogen och där stod Linda, Magnus och Leo och skrek: Heja Lotta, Heja Lotta........och då fick jag väldigt mycket nya krafter, särskilt när 20-kilometersskylten kom inom synhåll......1 km kvar. På lätta (hrm) fötter passerade jag mållinjen 2,22,42 efter starten och det kändes oförskämt bra! Hjälp! Så här mycket har jag nog inte skrivit om mig själv sedan jag började skriva blogg! Snälla, sluta inte läsa nu för nästa bedrift är mycket, mycket större än min: Bästa, bästa Per sprang in på tiden 1,57,52! Han blir bara bättre och bättre! På sjuttotalet sas det att Muhammed Ali var det störste (åtminstone sa han det själv) idag heter motsvarigheten Per Ungsten (och han säger det inte själv för det gör jag), det är sant. Vi blev absolut så väl omhändertagna som det bara går efter loppet och efter duschen fick vi en så god öl och snacks och satt skönt tillbakalutade i väntan på middagen. Coolaste Leo lekte med oss en stund men Göteborgsvarvet tar på krafterna även för den coolaste, så vid halv nio-tiden tog tröttheten ut sin rätt och Leo somnade. Så fick vi tacopaj och sen vit chokladmousse och det smakade så bra, så bra. Men, visst var vi trötta vi också, så efter att ha kollat på The Ark och ett par deltagare till orkade inte jag mer utan sa god natt. Per stöp i säng en stund senare.

Efter en supergod och lång mysfrukost drog vi hemåt. Tack snälla Linda, Magnus och Leo för att ni tagit så väl hand om oss! Det regnade längs hela västkusten, bitvis så att man knappt såg vägen framför sig. Här hemma var det dock uppehållsväder och det föranledde den bäste och störste att sätta igång med gräsklippning och jordfräsning.........hur kan man mäta sig med det...........så nu är här så fint, så fint överallt!

Kort arbetsvecka är det också, ha en bra sådan!//Lotta