Välkommen till Per och Lotta!

09 november 2014

Testinlägg!

Prövar lite för det är länge sedan senast och det har varit problem med inloggningen.

26 mars 2014

Så börjar hemresan närma sig och vi just bokat buss till flygplatsen i morgon.
Om vi bortser från att det kunde regnat något mindre under de här dagarna har vi haft en härlig vistelse. Både i går och i dag började vi dagen med en rask promenad längs strandpromenaden (i regn som upphörde efter ett tag). I går blev det totalt en dryg mil med elvaölspaus på mitten. I dag 8,9 km med mangosmoothiepaus . Här kommer lite bilder från dagens promenad

Strandpromenaden vid lågvatten

Ett av utegymmen

The Lagoon, enda stället man fick bada på grund av krokodilerna som eventuellt kan förekomma i havet. Varningsskyltar på flera ställen.

Mera "Lagoon"

Per har flera gånger försökt fotografera de vita kakaduorna utan att lyckas. De både flyger högt och sätter sig högt upp i träden. Men i dag fick han några väldigt fina bilder. Överhuvudtaget har vi många fågelbilder bland alla, över tusen tror jag, foton.

I dag har vi lyxat till det lite och ätit lunchsallad på en av våra favoritrestauranger, Al Porto, som ligger precis vid hamnen. De flesta elvaölen har intagits där. Övriga dagar (utom utflyktsdagarna) har vi handlat frallor och pålägg och ätit lunchen ”hemma i köket”. Frukosten här är enklast tänkbara, flingor/müsli, mjölk, juice, rostat bröd, smör och marmelad, men det har varit alldeles tillräckligt i värmen och den 80-procentiga luftfuktigheten. Intill köket finns också möjlighet att tvätta och tumla sina kläder, en möjlighet som vi utnyttjat ett par gånger. Väldigt praktiskt.

Mangosmoothie på Al Porto

Det där med läslampor är inte hotell i allmänhet särskilt bra på och i synnerhet inte The Balinese. Här har Per riggat för att kunna läsa i sängen!

Vår balkong och trädet utanför där en "Flygande räv" hälsade på nästan varje kväll och åt av frukterna. Lite läskigt tyckte jag för de är stora de där fladdermössen... Per tyckte förstås att det var jätteroligt!
Nu sitter vi på Honkongs flygplats och väntar och väntar. Tur att det finns gratis WiFi här så vi kan fördriva tiden med något. Det är nämligen fortfarande fyra och en halv timmar innan flyget går. Flygtiden är 13,5 timmar till Heathrow så det tar en stund. Sen är det ett par timmars väntan i London innan flyget till Köpenhamn och sen är det bara tåget hem....Beräknad ankomst till Torstäva: ca 17 på fredag eftermiddag. Det har varit en fantastisk resa så det är det värt!

23 mars 2014

Daintree rainforest och Cape Tribultion

Dags för heldagsutflykt. Vi blev hämtade vi hotellet kl. 7 och efter att ha hämtat upp några deltagare i Port Douglas, som ligger drygt sex mil norr om Cairns, fortsatte vi ytterligare ca fyra mil norröver till Daintree Rainforest. Vår busschaufför och tillika guide hette Greg och var verkligen bra på sitt jobb.

Greg, vår kombinerade busschaufför/guide
Kunnig, trevlig och pratade dessutom så att Per och jag kunde fatta det mesta han sa. Vi var de enda icke engelskspråkiga deltagarna. Daintree är världens äldsta regnskog och finns med på världsarvsarvslistan. Första stoppet var vid Mossman Gorge där vi fick en guidad rundtur i regnskogen.

Men först fick vi morgonfika bestående av kaffe/te med nybakta scones inkl. sylt och vispgrädde.

Innan promenaden fick vi en liten demonstration av vad träd, stenar och örter användes till av aboriginerna en gång i tiden. Här visar Ronald hur man får fram utmärkt tvållödder genom att smula sönder ett blad (minns ej från vilket träd), doppa smulet i vatten och sen gnugga händerna med det.
Det är väl bäst att tillägga att rundturen var väldigt turistiskt tillrättalagd med fina stigar som delvis var stenlagda. Vackert var det.

Rex Creek

Hängbron över Rex Creek. Den suddiga bilden beror på mina skakiga knän.

Basketfirns (ormbunkar som växte i träden)

Träd som växer uppifrån och ner på ett annat träd för att helt ta över det.

King´s firn. Världens största ormbunke.
För att komma vidare mot Cape Tribulation åkte vi linfärja över Daintree river och på andra sidan floden var det mycket sparsamt med bebyggelse och ingen el var framdragen dit. Den el som fanns utgjordes av små vattenturbiner, vindkraft och dieseldrivna generatorer. Detta var helt medvetet eftersom man inte vill exploatera regnskogen för mycket. Färden gick sedan uppför berget där skogen bredde ut sig på båda sidor med enorma träd, ormbunkar och annan vegetation. Där hade jag aldrig gett mig ut kan jag bestämt säga! På dalsidan av vägen stupade det brant ner, så det var lika bra att inte titta ditåt. Vi stannade vid olika utsiktsplatser men den mest spektakulära var förstås den där man kan se hur regnskogen möter barriärrevet, Cape Tribulation (vedermödornas udde fritt översatt) vid Kulki Lookout.

Utsikten över Cape Tribulation från Kulki Lookout.
Här går regnskogen ända ner till vattnet. Det var Kapten Cook som döpte udden till Cape Tribulation eftersom han efter en smärtfri resa längs ostkusten plötsligt gick på grund där. Han hade inte uppmärksammat att revet gick ända in till land. Det tog två veckor att reparera fartyget så pass att de kunde ta sig därifrån. Därför har även bergstopparna i omgivningen fått lika missmodiga namn, Mount Sorrow, Mount Disappointment och Mount Dispear t.ex. Färden gick nu nerför berget och vi stannade en bit ner för att äta lunch mitt ute i vildmarken. Härlig promenad längs en stig och nerför trappor tills vi kom fram till en stor glänta i skogen där ”restaurangen” var belägen. Ett tak som skydd för sol och regn och i ena enda stod kockan och grillade kött, korv och fisk till hungriga gäster. Sallader av olika slag serverades till och tillsammans med vin smakade det väldigt bra.

Kö till grillenEfter lunchen serverades lokala frukter, bl.a. rambutan och olika melonsorter och till detta kunde man välja att dricka det lokalt odlade teet ”Daintree Tea”.

Fruktstund med Daintreete.

Teodling. Topparna av tebusken skördas med maskin en gång i månaden.
Mätta och belåtna fortsatte vi färden ner till stranden där vi gick en kort promenad.

Lågvatten vid Cape Tribulations strand. Per, mangroveträd och så vattnet till vänster.

Peppermint sting insect som Greg hittade vid strandkanten, väl gömd i ett palmblad. Den var bara lite farlig (om man fick giftet i ögonen).

Konstiga och vackra spiralformade grenar på samma plats.

Så var det dags för höjdpunkten (kanske man kan säga), flodturen på Daintree River där vi eventuellt skulle kunna få se krokodiler. Att åka med Per på sådana turer kräver ett starkt psyke för han kan mycket väl hänga ut över relingen och nästan ramla i vattnet (och bli uppäten av en krokodil) för att få en bra bild. Men innan flodfärden stannade vi vid Daintree Icecream Company och åt hemmagjord glass. Mycket god! Nu dags för krokodilspaning. Jag erkänner att jag inte var särskilt exalterad när vi satte oss i båten, men guiden/båtföraren verkade väldigt pålitlig så jag slappnade av efter ett tag. Bortsett då från att jag var tvungen att hålla reda på Per! Och vi fick se krokodiler, från pyttesmå ettåringar till 60-70 cm långa tvååringar och en tre meter lång tjugoåring som låg och sov vid strandkanten. Jag fattar knappt att det har hänt.

Väl kamouflerad tvååring

Betydligt lättare att se denna lika gamla krokodil.

Per var väldigt missbelåten med bildresultatet men här ligger i varje fall 20-årige "Scooter" och sover. Han rörde faktiskt lite på ena benet medan vi tittade på honom.Utöver krokodilerna fick vi se en gulgrön orm i ett träd, en havsörn och flera fantastiska stora blå fjärilar.

Ormen!När vi åkte där på det bruna vattnet med mangroveträsk och regnskog på båda sidor kändes det som om vi var med i ”Afrikas drottning” (Humphrey Bogart och Katherine Hepburn).
En rolig sak på båtturen var att guiden frågade Per var han var ifrån. När Per svarade Sweden skrek han bara ”IBRA” och så gjorde de high five. Den pojken är känd överallt!
På hemvägen fick vi se något som, enligt Greg är ganska ovanligt, nämligen en Cassowary (kasuar på svenska). En strutsfågel som bara lever på Papau Nya Guinea och i nordöstra Australien. Den är skygg och håller mest till i skogen. Men just i dag bestämde sig en för att gå över vägen. Vi hann inte med att ta några bilder så dessa är hämtade från wikipedia.

Dessutom såg vi många stora blå fjärilar (papilio Ulysses) som inte heller gick att fånga på bild på grund av att de var så himla snabba. Denna bild är tagen genom glas och den stackars fjärilen lever inte längre.

Jaa, det var nog det hela. En härlig dag har vi haft och det har inte kommit en droppe regn. Nu regnar det däremot men det gör ju inget.

22 mars 2014

Tillbaka till Tasmanien del 2

Nu är det fredag och det är dagen efter hemkomsten från utflykten till Dophin Sands. Vi är bara ”hemma” hos Kim och Peter hela dan och det är mysigt. Bara att lyssna på alla främmande ljud, fåglar och insekter är ganska spännande och exotiskt. Att Max dessutom kom tjoande att det var en orm i källaren gjorde ju inte saken sämre, inte för Per i alla fall. Jag hade gärna varit utan den upplevelsen! Ormen försvann emellertid utan att Per fick se den och det var ju i och för sig synd. En wombat kom promenerande in genom grindarna och den visade sig ha ”bott” i en inhängnad hos Kim och Peter några veckor tidigare men rymt därifrån. Nu tyckte han väl att det var dags att komma tillbaka.
Dags att packa ihop våra pinaler för på lördagen var det dags att åka till ”The Block” där vi skulle övernatta innan den fortsatta resan till Cairns. Anledningen till att vi flyttade på oss var dels att vi skulle få se lite mer av Lisas och Jesses ägor och blivande hem och dels för att det är mycket närmare till flygplatsen från Lilydale. På lördagskvällen bjöd Lisa oss (bara Per och mig) på middag i Launceston och efter det var vi på en dansföreställning, ”The hall is my heart”. Vi var på en indisk restaurang (Lisas och Jesse favorit) och åt jättegott. Föreställningen var också trevlig även om Per och jag hade vissa problem att förstå handlingen.
Per och jag skulle sova i campingvagnen och den var riggad och klar innan vi åkte till Launceston. Under tiden vi var borta hade det börjat regna våldsamt och hela natten smattrade det mot tälttaket och även om vi hade det helt torrt därinne och en elektrisk madrass för att hålla värmen kändes det lite ovant. Många ljud i skogen!
Dags att säga tack och farväl till familjen Eastman för denna gången. Lisa, Max och Pixie skjutsade oss till flygplatsen och sen vet ni ju fortsättningen. Vi skickar tusen tack till Lisa & Co för att ni tog så väl hand om oss och för allt roligt som vi fått vara med om!