När vi besegrade Besseggen!
Vi kom fram till Bessheim på måndagseftermiddagen och strax innan hade vi nåtts av den stora nyheten att Linda och Magnus hade blivit föräldrar samma morgon. Så stort att man nästan ville vända hem igen. Men, så här efteråt var det bra att vi stannade och fick njuta av den fantastiska naturen och strapatserna och de härliga fikapauserna och solen och regnet som smattrade mot taket sista kvällen.........
Så här var det:
Några minuter över åtta lämnade vi Bessheim med ryggsäckarna packade med diverse nyttigheter i form av mackor, kaffe, kexchoklad, frystorkad middagsmat och stormkök. Även regnställen var nerpackade, man vet ju aldrig även om solen skiner. Den första etappen uppför fjället är väldigt behaglig, lätt att gå och med skummande och brusande vattenfall alldeles intill stigen. Det är först efter ca 1 ½ timme som det blir jobbigare, mest för att det är så stenigt så det gäller att ha koll på var man sätter fötterna. Samtidigt är det väldigt vackert för Bessvattnet ligger som en blå spegel till höger om oss. Vid det här laget ser vi Besseggens högsta punkt och även om det ser nära ut vet vi att det tar en god stund att komma upp dit. Den högsta punkten ligger 1 743 m ö h. Rätt mäktigt att ha varit så högt uppe! Vid foten av det av mänsklig hand byggda röset på bergets topp drack vi kaffe och käkade äggmackor. Här gäller det att ladda depåerna för det är nu allvaret börjar.......hjälp!
Naturligtvis går det inte att beskriva hur det kändes att klättra ner för den första branten (den var värst). Det gick väldigt långsamt, knäna skakade nog lite, men Per var precis framför och det kändes tryggt och bra. För att ingen ska tro att detta var nå´n sorts Ola Skinnarmo-bedrift kan jag berätta att en morfar/farfar klättrade ner med sitt tvååriga barnbarn i en bärstol på ryggen och en pappa klev ner för branten med sina båda barn, 5 och 7 år gamla... Men det var också en tysk herre som tittade över kanten och sa: Es ist unmöglisch! Hur som helst var det en häftig känsla att komma ner på den första platån och jag kan lova att jag var stolt över att inte ha fegat ur. Per har gjort den här turen en gång förut tillsammans med Linda och Magnus, men jag vet att han var ganska nöjd han också. Resten av Besseggen klarade vi galant. När vi vände oss om och tittade uppåt toppen var det svårt att tänka sig att där hade vi faktiskt klättrat ner. Men, men, det var inte slut med detta. Till Memurubu var det vi skulle och det visade sig vara en promenad på två och en halv timme. Mycket uppför till att börja med och sen nerför och nerför på sandiga branter med lösgrus ovanpå....Är det nå´t jag hatar är det när jag inte får fäste med fötterna. Och det fick man inte här! Det tog evigheters evigheter för mig att ta mig ner, men det lyckades till sist och vi hann med sista båten från Memurubu till Gjendesheim. Aj, aj, aj vad benen värkte. Per var pigg som en lärka och filmade nästan hela båtresan. Jag halvslumrade mest. Väl framme i Gjendesheim fixade Per middag medan jag gick till kiosken och köpte var sin Ringnes. Sällan har en kall öl smakat så gott. Vi åt och vilade en stund och sen var det dags för den sista etappen för dagen. Fem kilometer landsväg tillbaka till stugan i Bessheim. Min stegräknare visade drygt 75 000 steg och vi hade varit ute i 11 ½ timmar.
Trötta förstås, men väldigt nöjda med dagen och det höll jag på att glömma, solen sken över oss hela tiden!